Netflix killed Donald Duck

På ”min” tid badade vi inte direkt i animerad film, så det föreföll sig nog naturligt att man hade Kalle Anka som någon slags motkompensation för att man inte sett något animerat under nästan ett helt år. Åtminstone om man bortser från det man hyrde – och Lilla Sportspegeln, som troget sände sina Tom & Jerry-krig under ganska många år. Jag började dessutom ifrågasätta Kalle Ankas monotona utbud ganska fort, efter att ha lärt mig en hel timmes filmrepliker nästan utantill.

Vi ungar växte lite och blev plötsligt vuxna. Men i stället för att minnas de plågsamma, ständigt återkommande repetitionerna varje år, började vi själva tvinga våra barn att titta. Och ingen fick öppna klapparna förrän det var över – med hänvisning till de helt fantastiska traditionerna. Men, sen hände något. Åtminstone för mig.

Youtube dök plötsligt upp och filmerna haglade tätt. 8 timmars speltid med Piff och Puff, samt ytterligare 8 timmars historierace med Kalle Anka. Ett enda stort maraton med Disney. Tätt efterföljda av Netflix, så förändrades de tidigare utbuden och man kunde plötsligt göra egna val. TV? Ha! Den behövdes praktiskt taget inte alls längre – den kastades på tippen. Så i år blev det inte alls så här, som jag precis beskrivit det. För den som drunknar i animerade titlar så blir nämligen Kalle Anka bara ”yet another god damn cartoon”.

http://www.hd.se/2016-12-27/37-miljoner-sag-kalle-anka-pa-julafton

Om Tornevall

Fotograf, musiker, filmare. Estetikens alla nyanser i ett, kombinerat med humor och ett förflutet inom vård- nöjes- och programmeringsbranscher.
Det här inlägget postades i Predikan och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Netflix killed Donald Duck

  1. Connie skriver:

    En bra beskrivning på hur utvecklingen gått framåt, inte bara för en själv utan även för detta med traditioner på gott och ont!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *