En rebells födelse

Jag har ett antal gånger fått frågan varför jag är så militant aggressiv mot grannar som för oväsen. Frågan har inte ställts ordagrant till mig – ”militant aggressiv” är min egen definition av mitt lilla problem. Jag har inte heller riktigt tagit mig tid att förklara varför heller. Jag kan dock konstatera att jag inte alltid varit aggressiv mot oväsensgrannar. Jag skall därför ägna några minuter – eller en halvimme – till att förklara uppkomsten till mitt lilla problem.

Året är troligtvis 2003, och jag bor i Järna. För att vara riktigt säker kollar jag i mitt fotoarkiv och jag har vaga minnen av att jag första gången kom i ”kontakt” med störande grannar redan 2002, i Södertälje. Jag bodde då på Fornbacken, men lade nog aldrig någon större vikt på oväsendet, även om jag vid minst två tillfällen minns att den granne vi hade då spelade musik så högt att väggen vibrerade. Det förekom också en del annat slags ”oväsen”, men efter att killen som bodde där blev utelåst på balkongen av sin egen 8-åriga dotter kom jag snabbt över problemet med ett leende. I synnerhet för att han efter detta flyttade ut (även om den primära orsaken antagligen int var för att han blev utelåst).

Bara några månader efter att jag flyttat in i min Järnalägenhet blev jag plötsligt, en lördagsmorgon väckt av ett konstigt avlägset ljud. Det lät som en fotbollsmatch, som spelades på en fotbollsplan eller liknande. Jag reflekterade dock aldrig över att de faktiskt hade live-kommentatorer, utan jag lyckades utan några större problem sova vidare. Det var ju trots allt ett rätt behagligt ljud, nästan lite monotont. Jag funderade en kort stund över vart den fotbollsplanen kunde ligga eftersom Järna inte känns som en idealplats för en sportarena, med tanke på ortens storlek. Till sist föll funderingarna i glömska och jag levde vidare, lyckligt ovetande om framtiden.

Det hela återupprepades ett tag, i flera veckor efter varandra, men eftersom det alltid var på lördagar antog jag att det var säsongsmatcher som spelades och accepterade det ”behagliga” bakgrundsljudet. Hösten kom och vintern närmade sig. Jag tyckte att det började bli märkligt att man spelade så länge, speciellt när det började bli riktigt kyligt ute. Tills jag en gång lyckades klocka in ett spel, som hördes betydligt högre i trappuppgången. Tanken att ta mig en titt där började med starka misstankar om att det inte var ett sportevent, då jag plötsligt en dag lyckades höra en TV4-jingel eftersom ljudvolymen på ”matcherna” blivit allt påtagligare. Det var nu helvetet började.

När jag började inse att oljudet inte skulle försvinna, eller bli tystare förstod jag att min granne per automatik lyckats göra sig själv allt dövare genom att höja volymen på sin tv (som onekligen var den tidigare misstänkta fotbollsarenan), började jag fundera på vilka rättigheter jag har som boende i lägenhet. Man borde trots allt kunna kräva viss frid i sitt egna hem, vilket till slut ledde till att jag ringde på hos grannen (nej, han hörde inte ringklockan de tre första försöken) och frågade vad tusan  han höll på med.

Det var en tjurig skitgubbe, som bodde på andra våningen (jag bodde på bottenvåningen) som hävdade att han hade rätt att ha vilken volym som helst på sin gamla tv. Ja, han var ju döv, tyckte han. Jag föreslog att han skulle skaffa hörapparat, men jag fick till svar att han inte hade råd med det. Som kontring föreslog jag då att han skulle kontakta kommunen och få hjälp, men jag minns dessvärre inte exakt vad svaret jag fick var. Bara att han var döv, korkad och vägrade lyssna. Han trodde att kommunen skulle vara dum mot honom så han utgick från att de inte skulle hjälpa honom ändå. Jag gav upp och oljudet upphörde naturligtvis inte – bara för den dagen. Jag blev allt mer frustrerad. Jag fick ju i princip aldrig vara i fred. Jag fick problem med sömnen och krävde plötsligt av min stackars inneboende att ha helt släckt överallt. Inga ljusstrimmor, lampor eller bildskärmar fick stå på och lysa när jag skulle sova.

Jag flyttade till sist, fast av andra orsaker (jag tröttnade helt sonika på Stockholms betongklimat) hem till Skåne och lyckades tack vare en mycket trevlig mottagande hyresvärd hamna i en skapligt ljudisolerad lägenhet. Åren gick och jag fick ro igen. Tills en dag, då allt började om igen. Varje sommar väcktes jag nu – på morgonen – av en granne – ett norskt djurplågande par – vars hund aldrig fick komma in. Det var tydligen en utehund. Även denna gången tog jag kontakt med personerna och fick återigen en avhyvling. Jag kunde nu konstatera att det inte går att kommunicera med idioter på hemmaplan. Hunden är i skrivande stund antingen död eller totalt hes. Ibland kan man höra den skälla, fast med trasiga stämband. Varken kommun, eller någon annan djurskyddsförening verkar ha något intresse av att hjälpa till.

I vilket fall som helst fortgick allt, tills jag fick en fantastisk granne, som inte bara förde oväsen; han rökte också. Långt in på nätterna kunde han spela en massa skräp på sin stereo och bete sig som en skit. Jag bodde nu på översta våningen och han på understa. Det var en lägenhet emellan och oljudet hördes ändå. Efter mitt konstaterande att man inte kan kommunicera med idioter gick jag nu direkt till hyresvärden istället. Jag var trött på att jamsa med folk som ändå inte besitter någon förmåga att tänka självständigt. Droppen kom den dag då han och hans fantastiskt trevliga kompisar en hel lördagsnatt stod på sin balkong och skrek ”Sieg Heil”. Uppenbarligen blev det även för mycket för hyresvärden, för veckan därpå landade ett vräkningsbrev i hans brevlåda.

Resten kan vi lämna som återupprepande historier. Jag har nu lärt mig, att varje gång det flyttar ut någon från de här lägenheterna – oftast sannolikt på grund av att de har stört grannskapet – lyckas det flytta in en ny idiot på bottenvåningen som naturligtvis till sist vräks (eller tyvärr dör – det är dessvärre en trend i äldreboenden, eftersom de äldre här nere tycks vara de bästa grannarna man kan ha, så länge de inte har tvn påslagen). Det är dock fruktansvärt beklagligt att folk inte har vett att sköta sitt privata bättre och respektera sina grannar.

Jag måste dock erkänna att jag idag blev förvånad när jag träffade två unga killar på den våningen, som stod och rökte på säkert avstånd från alla fönster och balkonger. Antagligen ville de inte få in rök hos sig själva, men eftersom de gått ut en bit känns det som att det faktiskt fanns en gnutta respekt någonstans hos dom.  Men det mest fantastiska är nog att jag fortfarande inte hört ett knyst från dom.