BBS-Lagen – Förbryllande för yttrandefrihetskämparna

Den så kallade BBS-Lagen (lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor) verkar på många håll vara förbryllande, inte minst för ”yttrandefrihetskämparna” – som fortsätter strida för sin sak, famlande i totalt mörker. Ni vet, de där som anser att de har rätt att yttra alla sina åsikter, men gärna ber oppositionen att hålla käften när andra vill göra detsamma. Debatten har mer eller mindre gått sönder och delat upp landet i ett rätt-och-fel-läger, sedan domen mot grundaren av ”Stå upp för Sverige” föll. Den här företeelsen borde egentligen inte komma som en chock för någon eftersom lagen har funnits sedan 1998. Men det gör den ändå, då folk i allmänhet inte verkar vara riktigt vana vid att ta reda på saker i modern tid.

Det anses alltså på många håll, att ägaren av ”anslagstavlan”, BBS:en, forumet, Facebook-gruppen – eller vad det nu må handla om – inte har något som helst ansvar över vad andra skriver. Man kan tycka att det är så – vanligtvis skall man inte som vuxen person behöva ta ansvar över vad andra säger och gör. Det skulle i princip innebära att man kan omyndigförklara en rätt stor del av Sverige direkt.

Det är alltså i sak rätt – man kan inte hålla hand och ta ansvar för andra hela tiden. Men på internet kan du inte tillämpa det här på samma sätt som i verkligheten, som för barn till exempel. Förklaringen är i sig inte så svår att begripa, men man behöver kanske tänka till lite också. Det svårbegripliga tycks ligga i den maktlöshet som många känner över de administratörer, moderatorer och ägare, när de slutar ta ansvar för innehåll som kanske borde tagis bort – och den enda instansen man kan vända sig till för att få den hjälpen är just administratören eller moderatorn. Det vill säga, de som beklagar sig över att man måste ta ansvar för andra verkar ha extremt svårt med att relatera till vad andra människor kan utsättas för.

Rent krasst skulle man kunna beskriva problemet grovt så här: Låt säga att du blir orättvist uthängd på ett forum, för något du absolut inte känner dig delaktig i. Den eller de som administrerar det här forumet struntar högaktningsfullt i detta, utan anser snarare att yttrandefrihet råder. Detta trots att det troligtvis skulle finnas långt ifrån en enda lagparagraf som stävjar en sådan sak. Det finns både förtal och ärekränkning att åberopa exempelvis.

Men exemplet slutar egentligen inte där (det är ju bara det mest uppenbara). Även andra saker som skrivs av vuxna människor som borde ha tagit sitt ansvar över vad de skriver – får ibland ligga kvar, även om det inte borde få göra det. Inlägg som gränsar till hets mot folkgrupp och rasism förblir ibland orört, eftersom man inte själv förmår sig att dra gränsen för vad som är tillåtet (och just därför tar vi ju ibland hjälp av domstolar). ”Jag har högt i tak här och låter folk tycka och tänka som de vill” är absolut inte ett hållbart argument för att låta det fortgå heller.

Pratar vi om Facebook är det dessutom inte alls säkert att allt som skrivs betraktas som brott något alls. Lagarna är vitt spridda från land till land, så ibland är det till och med så att Facebooks regler inte tillämpas på samma sätt överallt. Och Facebook är, påminnelsevis, inte en myndighet. De kan egentligen, praktiskt taget, göra precis exakt vad de vill så länge det sker inom ramarna för vad lagen säger.

Nu har människor i vilket fall som helst börjat känna sig extremt frustrerade. De får ju inte något gehör för sin vädjan längre. De som skulle varit till hjälp är snarare den största motverkande parten i fråga. Varken av webbhotellet, moderatorerna eller de som skriver nedsättande om varandra hjälper till. Det är alltså här som man behöver diskutera ansvaret – och något som alltså BBS-lagen lite grand lade grunden för. Frågan vi även behöver ställa är alltså: ”Skall det verkligen krävas en polisanmälan för att folk skall sluta upp att bete sig som arslen?”.

BBS-Lagen då?

Det är viktigt att veta att BBS-lagen inte enbart grundades för att stävja kränkningar och rasism på diverse anslagstavlor. Det finns en ganska gedigen bakgrund till varför den överhuvudtaget diskuterades i slutet av 1990-talet. Att lagen kallas för just BBS-lagen beror på att att allt startade med just BBS:er. Det kanske låter som en självklarhet, men för medelsvensson är ingenting – 2019 – längre självklart.

Föregångaren till den piratkopiering som idag sker via torrent och dylika medium, var vanligt förekommande bland en del av de större och kändare svenska BBS:erna – fast med en bråkdel av de hastigheter internet ger oss idag.

Under 1996 hölls den första rättegången i sitt slag mot piratkopiering i Sverge och var bara en av många anledningar till varför lagen sedan uppkom 1998.

Förutom rasism och piratkopiering fanns det det BBS-ägare som kände till, men inte gjorde något åt problemet, att deras BBS:er användes som bas för barnporr. En tidning skriver bland annat (och det finns mer att fördjupa sig i)…

En värmländsk BBS-ägare i Karlstad blev för en tid sedan
bötfälld för att han tillåtit barnpornografiska bilder i sin
databas. Han hade inte själv gjort något för att underlätta
trafiken, men han kände till den. Domen överklagades men togs
aldrig upp av hovrätten.

Ett annat omdebatterat fall är helsingborgaren som åtalats för att ha upplåtit sin BBS för spridning av piratkopior. Målet avgörs i dagarna av Högsta Domstolen, men tills dess gäller den friande domen från hovrätten.

Denna osäkerhet om lagstiftningens räckvidd är motivet till en särskild BBS-lag. I det preliminära förslaget passar utredarna också på att göra bland annat barnpornografi och rasistiska uttalanden åtalbara redan när de når fram till en BBS, vilket de inte är idag.

Det fanns en allmän uppgivenhet redan då, kring hur olika slags nätverkande sköttes, även om det var långt ifrån alla som var oseriösa. I grunden användes BBS:er och näten (däribland Fidonet) på ett sätt som idag kan likställas med just Internet. Problemen vi såg då har i princip bara bytt skepnad och form – och BBS-lagen har i nästan 20 år bevisligen fallit i glömska. Att den skulle inskränka yttrandefriheten på något sätt är dock ett oerhört felaktigt påstående. Att folk på ett ganska märkligt vis anser att deras yttrandefrihet bör innefatta även främlingsfientlighet och ”rätten att kränka andra människor” betyder inte automatiskt att det blir rätt att syssla med det. Snarare är det tvärtom – det är fortfarande inte tillåtet, enligt lag.