Andras fri- och rättigheter – Ett snårigt näste när man bara bryr sig om sig själv

I dagens digitala debattklimat hör man ofta människor utropa: “Jag får faktiskt säga vad jag vill – vi har yttrandefrihet!”

Detta sker inte sällan i samband med att någon fått sin kommentar raderad eller blivit blockerad på en privat plattform. De menar att deras demokratiska rättigheter kränks när de inte får sprida sin åsikt precis var de vill. Fenomenet är särskilt vanligt inom högerextrema kretsar och liknande grupper, där man gärna åberopar yttrandefrihet och demokrati för egna syften, samtidigt som man ignorerar andras rättigheter. I synnerhet rätten att få slippa korkade extremister.

Vad innebär egentligen yttrandefrihet enligt lagen, och var går gränsen mellan offentligt och privat forum? Missförstånden kring demokratiska fri- och rättigheter – och hur de ibland missbrukas av högerextrema röster i Sverige behöver kanske redas ut, inte minst för de röster som inte förstår bättre. Det finns trots allt väsentliga skillnader mellan offentliga samtal och privata plattformar.

Det kan vara en god idé att belysa hur vissa försöker flytta gränserna för det som anses acceptabelt att säga offentligt, genom att hävda att de är “tystade” av etablissemanget – även i privata forum, där det till och med kan sakna relevans helt. Exempelvis: Någon har laddat upp ett foto på sig själv – en vilse högerextremist tycker att det är viktigt att få prata om sina egna rättigheter att prata om allt annat, förnedra personen på personens egen profilsida – och samtidigt svamla runt om Donald Trumps invasion av Venezuela i kommentarsfältet. Lite som om det var en dåligt konfigurerad modell av ChatGPT 3.5.

De som väljer att ignorera andras grundläggande fri- och rättigheter, bör inte förvänta sig att få någon särskilt bra respons på det – och kanske i stället räkna med att bli utslängd från offentliga samtal. I rena korta ordalag: Håll käften om du inte är intresserad. Din åsikt är inte värd ett skit. 

Yttrandefrihet i Sverige – stark men inte gränslös

Yttrandefriheten är grundlagsskyddad i Sverige och utgör en hörnsten i demokratin. Enligt Regeringsformen 2 kap. 1 § har varje medborgare rätt att fritt uttrycka sina tankar, åsikter och känslor offentligt, vilket förklaras tydligt i Internetstiftelsens genomgång av vad man faktiskt får säga på nätet. Detta skydd syftar till att möjliggöra en fri samhällsdebatt och åsiktsbildning. Det innebär dock inte att man får säga precis vad som helst. Redan i grundlagen anges att yttrandefriheten får begränsas genom lag av hänsyn till till exempel rikets säkerhet, allmän ordning, enskildas anseende och liknande intressen, vilket också framgår av Internetstiftelsens genomgång av yttrandefrihetens juridiska gränser på nätet. Med andra ord är yttrandefriheten inte absolut – den balanseras mot andra skyddsvärden i samhället.

Flera typer av yttranden är uttryckligen olagliga i Sverige, trots den generella yttrandefriheten. Hatbrott och hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal, uppvigling samt vissa andra yttranden är förbjudna enligt lag, vilket framgår av Internetstiftelsens genomgång av vilka yttranden som är straffbara även i offentliga sammanhang. Att uttrycka exempelvis rasistiska grova förolämpningar kan falla under brottet hets mot folkgrupp, vilket innebär att yttrandefriheten där har en laglig gräns. Likaså är direkta hot eller förtalsfulla lögner om en namngiven person inte skyddade av yttrandefriheten. Lagen reglerar alltså att man inte har rätt att yttra vad som helst, utan att det finns tydliga gränser för vad som får spridas offentligt, vilket även Hjärnfonden klargör i sin policy om moderering och ansvar i sociala medier.

Det är också viktigt att förstå vad censur betyder i ett demokratiskt samhälle. Förhandsgranskning av yttranden av staten – censur – är förbjuden i Sverige enligt grundlag (Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen). Staten eller myndigheter får inte stoppa ett yttrande innan det publicerats. Däremot kan ett yttrande som redan gjorts bedömas i efterhand och leda till rättsliga påföljder om det bryter mot lagen (till exempel om det utgör hets mot folkgrupp eller liknande). När någon påstår att den utsatts för censur för att ett inlägg tagits bort, är det oftast en felaktig användning av ordet. Censur i egentlig mening avser statlig förhandskontroll, inte att ett inlägg raderas i efterhand, vilket Lawline förklarar i sin juridiska genomgång av yttrandefrihet och censur på internet. Om en tidningsredaktion eller webbplats modererar innehåll efter publicering rör det sig alltså inte om censur i grundlagens mening, vilket också framgår av Lawlines förklaring av skillnaden mellan censur och moderering i privat regi.

Lessons learned?

Är du högerextrem är det inte troligt att du lärt dig något. Det är inte heller särskilt troligt att du överlevt så här mycket faktatext på en och samma gång.

Yttrandefriheten ger dig rätten att uttrycka din åsikt offentligt utan förhandscensur från staten, men den skyddar dig inte från alla konsekvenser. Du är fortfarande ansvarig för vad du säger – yttrandefriheten är ingen fribiljett att sprida hat eller hot utan reaktion. Som juristen Ängla Eklund uttrycker det: samma regler gäller på gatan som på internet; man får tycka och säga mycket, men inte allt, vilket också förklaras i Internetstiftelsens genomgång av vilka yttranden som är straffbara även i offentliga sammanhang. Yttrandefrihet innebär heller inte att det du säger måste accepteras av andra i social mening. Inte ens de gånger du skrattar ut dom med argumentet “Nu försöker vänstern tysta mig igen, så typiskt, HAHA!” – det är snarare i det läget du bör “dra åt helvete” på ren akademiskt hövlig svenska.

Det finns mycket man får säga rent lagligt som ändå kan vara olämpligt eller få mothugg. Att någon invänder mot eller kritiserar ditt yttrande är inte ett brott mot din yttrandefrihet – det är andras yttrandefrihet i arbete. Men sitter du redan i kommentarsfälten och gafflar, är det inte säkert att du begriper det här. Och det ska vi prata mer om nu.

Privata plattformar där värdens regler gäller

En avgörande skillnad som ofta missförstås är den mellan offentliga rum och privata plattformar eller forum. Yttrandefrihetslagarna skyddar oss mot ingrepp från det allmänna – det vill säga staten får inte hindra oss från att uttrycka oss, såvida vi inte bryter mot lagen. Men dessa lagar ger oss inte rätt att kräva utrymme på någon annans arena. Att någon har en öppen Facebook-profil eller en publik debattgrupp innebär inte att den blir allmän egendom där alla kan agera fritt utan restriktioner. På privata plattformar och sidor är det ägaren eller värden som sätter reglerna.

När du går in på en social medie-plattform eller en privatägd sajt, godkänner du deras användarvillkor. Privata aktörer har frihet att själva kontrollera innehållet på sina plattformar, vilket Lawline förklarar i sin genomgång av yttrandefrihet och privata plattformars rätt att moderera innehåll. Det betyder att Facebook, Instagram, ett diskussionsforum eller en blogg har rätt att moderera innehåll enligt sina regler. Bryter man mot användarvillkoren kan företaget ta bort inlägget eller stänga av kontot, vilket också framgår av Lawlines förklaring av hur privata aktörer får sätta och upprätthålla egna regler. Händer det, kan du börja med att inte bli upprörd. Du får skylla dig själv och har i princip ingenting att säga till om. Man har samtyckt till detta när man gick med på villkoren. Det må kännas frustrerande för den som drabbas, men juridiskt är det helt i sin ordning. Trots att du fortfarande sitter och skrattar åt vänstervridna. Som Lawline klargör: din yttrandefrihet har inte blivit kränkt när en privat aktör tar bort ditt inlägg eller begränsar dig, eftersom det rör sig om en privat plattform som tillämpar sina regler – inte staten som utövar censur.

“Yttrandefriheten innebär inte heller att alla har rätt att uttrycka sin åsikt var som helst.”, vilket Hjärnfonden tydliggör i sin genomgång av hur och varför de modererar sina kommentarsfält i sociala medier.

Ett belysande exempel kommer från Hjärnfonden, en svensk organisation, som i sin sociala medie-policy påpekar att det inte finns någon motsägelse mot yttrandefriheten i att de modererar sina kommentarsfält, vilket de själva förklarar i sin policy för hur och varför innehåll modereras i deras sociala medier. Yttrandefriheten innebär ingen absolut rätt att alltid få uttala sig, och den innebär särskilt inte att man har rätt att uttala sig var som helst. På Hjärnfondens egna sidor gäller deras regler; om någon bryter mot dem, till exempel genom hatiska uttalanden, tar de bort inlägget och kan blockera användaren, vilket framgår av samma genomgång av hur Hjärnfonden tillämpar sina kommentarsregler i praktiken. Den principen gäller alla privata forum – den som driver sidan bestämmer vad som tolereras där.

Det är alltså en avgörande skillnad mellan att tala på torget och att tala på någons privata webbsida eller profil. På det fysiska torget – ett offentligt rum – kan du utnyttja din yttrandefrihet (inom lagens gränser) och exempelvis hålla ett spontant anförande. Ingen myndighet får på förhand förbjuda dig så länge du följer lagen. Men om du kliver in i någons vardagsrum, eller för den delen in på en persons Facebook-vägg eller en privatägd diskussionsgrupp, då har du ingen absolut rätt att yttra dig där mot värdens vilja. Det är värden som avgör vad som är okej i den miljön. Precis som du i ditt hem kan be en gäst gå om hen uppför sig illa, kan en forumadministratör radera inlägg eller utesluta medlemmar som bryter mot forumets regler.

Ett vanligt klagomål från högljudda debattörer på högerkanten är att deras inlägg raderas i till exempel tidningars kommentarsfält eller att de blir blockade av meningsmotståndare på sociala medier – och att detta skulle kränka deras yttrandefrihet. Här behöver vi slå fast: Att få kommentera på en tidnings webbplats eller hos en privatperson är ingen demokratisk eller lagstadgad rättighet. Ingen enskild medborgare har en skyldighet att upplåta sin plattform åt någon annans åsikter. Tidningar har ansvar för sitt innehåll och har kommentarsregler; de kan plocka bort sådant som bryter mot reglerna eller riskerar att vara brottsligt. En privat Facebook-användare har ingen plikt att låta alla tala fritt på den egna sidan – det är faktiskt snarare en del av den personens egen frihet att få välja bort oönskade kommentarer. Som ett tankeexperiment: Om yttrandefrihet innebar att alla fick säga vad de ville i alla sammanhang, då skulle du i princip inte kunna stoppa någon från att ställa sig i ditt vardagsrum och förolämpa dig. Så är det lyckligtvis inte – din hemfrid och din rätt att välja ditt umgänge väger tyngre i privata sammanhang än en utomståendes “rätt” att bli hörd där.

Det offentliga samtalet i stort mår bra av många röster, även obekväma. Men forum och grupper som drivs privat kan ha egna syften – exempelvis att främja ett visst slags diskussion eller hålla god ton – och då måste de kunna avvisa troll, mobbare eller irrelevanta inlägg utan att det ropas om diktatur. Det är värt att notera att även lagen ger stöd åt moderering: den svenska BBS-lagen (Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor) ålägger den som driver ett forum att ta bort inlägg som uppenbart innehåller vissa typer av olagligt material, såsom hets mot folkgrupp, olaga hot och annan allvarlig brottslighet, vilket Hjärnfonden tydligt beskriver i sin policy om hur de följer BBS-lagen och modererar sina kommentarsfält. Så långt ifrån att vara censur kan moderering vara en skyldighet i vissa fall.

Till och med regeringen har konstaterat den privata plattformens rätt. I ett svar till riksdagen betonade dåvarande kultur- och demokratiministern Amanda Lind att stora digitala plattformar i grunden har frihet att sätta upp egna villkor för sina tjänster – men att dessa bör utövas ansvarsfullt med tydliga och transparenta regler, vilket framgår av hennes svar på riksdagens fråga om yttrandefriheten på internet. Just eftersom Facebook, Twitter med flera har blivit så inflytelserika i det offentliga samtalet pågår parallellt diskussioner inom EU om att kräva ökad transparens och konsekvens i hur sådana plattformar tillämpar sina regler, vilket också behandlas i samma riksdagsdokumentation om EU:s arbete kring digitala plattformars ansvar. Men även i den debatten utgår man från att ja, de har rätt att ha regler; frågan är hur de använder den makt det innebär. I Sverige finns idag ingen lag som tvingar en plattform eller privat aktör att publicera allt som inte är brottsligt – de kan ha strängare regler än lagen, och ofta har de det (till exempel förbjuder Facebook även sådant som är lagligt men bryter mot deras community-regler).

Kort sagt

Yttrandefriheten skyddar dig mot staten – inte mot konsekvenserna av att andra utövar sina egna rättigheter. Och att bli borttagen från någons privata plattform är inte att bli “grundlagscensurerad”. Du är fri att tala, men inte nödvändigtvis på deras bekostnad eller i deras utrymme.

Har du lärt dig något än? Nej, jag trodde nog inte det heller.

Demokrati = majoritetsstyre (med rättssäkerhet för minoriteten)

En annan fundamental aspekt som ibland förvanskas i dessa diskussioner är själva demokratins spelregler. I en demokrati gäller majoritetsprincipen: beslut fattas enligt vad flertalet (majoriteten) röstar för, antingen direkt eller genom valda ombud. Den svenska statsskicket bygger på detta – “All offentlig makt i Sverige utgår från folket” som det står i Regeringsformens portalparagraf, och folkviljan kommer till uttryck via riksdagen där majoriteter avgör, vilket utvecklas i Svensk Juristtidnings genomgång av majoritetsprincipen som demokratins grund. Gustaf Petrén, en framstående jurist, formulerade det så här: “Demokratin bygger på majoritetsprincipen. Den utgår från att de som är flest bestämmer hur den offentliga makten ska utövas.”, vilket han själv utvecklar i samma analys i Svensk Juristtidning om hur majoritetsstyre fungerar i praktiken. De som hamnar utanför majoritetens ståndpunkt i en viss fråga utgör en minoritet, och de får acceptera att majoritetens beslut gäller, vilket också framgår av Svensk Juristtidnings resonemang om minoriteters ställning i ett majoritetsstyrt system.

Det betyder inte att minoriteter är rättslösa – demokrati handlar också om att skydda individens grundläggande fri- och rättigheter, oavsett om man tillhör majoriteten eller inte. Sverige har till exempel grundlagsskydd för att även opopulära åsikter ska få uttryckas, och minoriteter (som etniska eller religiösa grupper) har särskilt skydd mot diskriminering och hat. Men skyddet för minoriteten är inte detsamma som att minoriteten skulle kunna styra över majoriteten. När det gäller offentliga beslut – lagar, regler, myndighetsåtgärder – så är det i slutändan den demokratiska processens utfall som gäller, alltså majoritetens beslut. Den som då befinner sig i minoritet i samhället får rätta sig efter de gemensamma reglerna (så länge de inte kränker grundläggande mänskliga rättigheter). Petrén skriver träffande att “de enskilda som kommer i mindre tal har inte annat att göra än att böja sig för den ordning som flertalet beslutat ska gälla”, vilket han utvecklar i Svensk Juristtidning i sin analys av minoriteters ställning i ett majoritetsstyrt system. Med andra ord, ogillar man en lag eller regel har man möjligheten att försöka övertyga fler, delta i debatten, kanske rösta fram andra representanter – men tills dess gäller lagen för alla.

Varför är detta viktigt i vårt sammanhang? Jo, för att många av de som klagar på att de blir “tystade” egentligen utgör en mycket liten minoritet i fråga om sina åsikter eller sätt att uttrycka dem. De kan uppleva att “systemet” är emot dem när deras beteenden får mothugg eller stoppas – men det beror på att systemet (dvs. den demokratiska rättsordningen och den sociala normen) drivs av majoritetens värderingar, vilka oftast inte stämmer överens med de extrema ståndpunkter minoriteten har. I Sverige har till exempel en majoritet av folkets valda ombud beslutat om lagar som kriminaliserar hets mot folkgrupp, vilket bottnar i en demokratisk värdering att skydda minoriteter från hat. Om då en högerextrem person – som representerar en minoritetsåsikt – vill sprida hets mot minoriteter, så kommer lagen (majoritetens beslut) att krocka med den personens önskan. Att lagen då sätter gränser är inte förtryck, utan just demokrati i funktion. Majoritetssamhället har sagt sitt: viss typ av retorik accepteras inte. Minoriteten i det här fallet får finna sig i detta, eller försöka ändra opinionen på demokratisk väg (vilket de ibland försöker genom att hävda “vi får inte säga sanningen” etc., se mer nedan).

Det är värt att understryka att demokrati också innebär rättssäkerhet och skydd mot godtycke. Majoriteten kan inte göra vad som helst mot en minoritet – det finns grundlagar, domstolar och internationella konventioner som sätter ramar. Till exempel kan inte ens en enhällig riksdagsmajoritet bara så där avskaffa oppositionens rätt att yttra sig; sådana ändringar kräver grundlagsändringar över tid. Det finns alltså inbyggda skydd för att inte majoriteten ska förtrycka minoriteten hur som helst. Men i den vardagliga tillämpningen – i en Facebook-tråd eller på en nyhetssajt – så är det faktiskt inte “oddemokratiskt” att den som är i klar minoritet med en extrem åsikt märker att flertalet andra eller moderatorerna säger stopp. Det är snarare en spegling av hur samhällsnormen ser ut. Demokrati betyder inte att alla får som de vill, utan att alla får säga sitt men majoritetens linje väger tyngst i gemensamma beslut.

För att ge ett konkret scenario: En person på yttersta högerkanten hävdar kanske att en viss konspirationsteori är sann och kräver att media och folk ska ge det utrymme. Medias redaktioner (som visserligen är privata aktörer men ändå en del av det offentliga samtalet) kanske väljer att inte sprida dessa påståenden, för de anses grundlösa eller hatiska. Personen ropar då att “min yttrandefrihet kränks, demokratin sätts ur spel!” I realiteten har personen rätt att tycka och yttra sin teori – hen kan skriva på sin blogg, demonstrera fredligt, ge ut flygblad – inget av detta kommer staten hindra så länge det inte bryter mot lag. Men ingen demokratisk princip garanterar honom en publik i bästa sändningstid eller fri lejd in i andras plattformar. Och om allmänheten i majoritet tar avstånd från idéerna, är det just majoritetens fria val. Demokrati kan ibland vara hårt för den som har en impopulär uppfattning: man kan få prata, men man kan inte tvinga någon att lyssna eller hålla med.

Lessons learned?

I en demokrati styr majoritetens beslut den gemensamma spelplanen, medan minoriteten har rätt att existera, tycka annorlunda och försöka vinna gehör – men inte rätt att köra över majoriteten på eget bevåg. Den som påstår sig försvara “demokratin” genom att kräva ensidig frihet för sin egen minoritetsåsikt på andras bekostnad, har missförstått konceptet. Demokratiska rättigheter handlar både om rätten att uttrycka sig och andras rätt att säga ifrån eller slippa lyssna. Rätten att säga nej, att välja bort nonsens och extremism från sin egen sfär, är faktiskt också en del av det demokratiska ramverket, vilket Aftonbladets ledartext om hur politiska angrepp på medier riskerar att underminera det fria ordet tydliggör i analysen av hur yttrandefrihet också innefattar rätten att avvisa extremism.

Högerextremas missbruk av yttrandefrihetens princip

Med bakgrund av ovanstående blir det tydligt hur vissa grupper på yttersta högerkanten försöker vända på begreppen för att gynna sig själva. Det finns en lång historia av att extremistiska rörelser utnyttjar det öppna samhällets principer för att underminera samma öppenhet. Nazisterna i Tyskland på 1930-talet deltog till exempel i demokratiska val och utnyttjade yttrandefriheten för sin propaganda – men så snart de fick makten avskaffade de yttrande- och pressfriheten brutalt. Dagens svenska högerextremister är förstås inte i närheten av den maktpositionen, men retoriken liknar på sina håll en spegelbild av detta mönster: “Frihet åt mig, men inte åt dig.”

Ett utmärkande drag är offerretoriken. Högerextrema debattörer kliver ofta in i en diskussion aggressivt – med personangrepp, epitet och ibland rent hatiska uttalanden – i syfte att dominera eller provocera. Men om de möter motstånd, eller blir avstängda på grund av sitt beteende, intar de genast rollen som martyrer. De påstår att de “tystas” för att deras meningsmotståndare är “rädda för sanningen” eller att det råder “åsiktsförtryck” mot dem. Som en observatör torrt kommenterade: många av dessa personer kräver friheter för sig själva som de inte vill ge till andra – de vill få häva ur sig förolämpningar och konspirationer, men så fort någon annan säger emot eller utesluter dem, skriker de om censur och diktatur. Mönstret känns igen av många som deltagit i internetforum: först delar de ut smädelser och avbryter saklig debatt, sedan skriker de “YTTRANDEFRIHET!” när moderatorn ingriper. Förutsägbart – och paradoxalt.

Retoriken om att vara “tystad” eller utsatt för “åsiktskorridoren” (ett populärt begrepp i svensk debatt) har också ett strategiskt syfte. Genom att framställa sig som en underdog som makten vill kväsa, hoppas extrema opinionsbildare väcka sympati och rekrytera anhängare. Om man inte faktakollar kan det låta trovärdigt: “Varför får inte X framföra sin åsikt? Lever vi i en diktatur?”

I själva verket får X framföra sin åsikt – hen får bara inte göra det precis var som helst eller utan att mötas av mothugg. Att ett samhälle reagerar negativt på hatiska eller antidemokratiska uttryck är inte ett tecken på diktatur, utan ett tecken på att samhället försvarar sina demokratiska värden (som allas lika värde, respekt och sanning) och fortfarande är skapligt friskt (till skillnad från extremisten). Som jag skrev i en kommentar angående denna typ av högeraktivister: de har aldrig varit intresserade av något annat än sina egna fri- och rättigheter. Hade de själva makten skulle de troligen inskränka just de friheter de nu kräver (inklusive denna texten, fakta är ju trots allt irrelevant i såna här kretsar). Det har historien lärt oss från åtskilliga exempel på högerledare som spårat ur maktmässigt.

Man kan se tendenser i vår närtid också. I exempelvis Ungern, som styrs av det högernationalistiska Fidesz-partiet, har regeringen gradvis monterat ned mediefriheten och domstolarnas oberoende, vilket beskrivs i Aftonbladets analys av hur angrepp på medier blivit ett kännetecken för auktoritär politik i artikeln om hur mediernas ställning urholkas i Ungern. De använder en demokratisk retorik men agerar på sätt som försvårar oppositionens möjligheter att göra sin röst hörd. I Sverige har vi en livlig debatt om public service och medias roll; vissa inom den nationalistiska högern har anklagat public service för att vara “vänstervridet” och har föreslagit minskad frihet för dessa medier. Angreppen på etablerade medier – att kalla journalister för “folkets fiender” eller antyda att kritiska frågor är förräderi – ligger farligt nära att undergräva det fria ordet. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har varnat för dessa tendenser och menar att de återkommande attackerna på media från ledande politiker är ett oroväckande tecken, vilket han utvecklar i Aftonbladets ledartext om hur medieangrepp hotar yttrandefriheten.

Högerextrem retorik handlar ofta om att flytta fokus. Istället för att bemöta sakargument eller följa normala debattregler, sätter de en etikett på motparten (“kommunist”, “kulturmarxist”, “imbecill”) för att tysta eller förminska. Om motparten eller moderatorn sedan tröttnar och avbryter diskussionen, tar de detta som bevis på att de själva hade rätt hela tiden (“se, de klarar inte sanningen, de censurerar mig!”). Det blir en slags självuppfyllande strategi för dem: stöka till debatten så mycket att ingen vill ha kvar dem, och använd sedan uteslutningen som propaganda för att de är de enda som vågar “stå upp mot PK-maffian”. För en utomstående är logiken skev, men inom den egna kretsen kan martyrskapet ge status.

Det är viktigt att syna denna bluff. Att samhället sätter gränser för hat och lögn är inte att “tysta oliktänkande” i odemokratisk mening – det är att upprätthålla demokratins grundläggande respekt. Högerextrema har all rätt att tycka vad de vill. De kan starta egna tidningar, bloggar, partier och YouTube-kanaler. Och de gör det också – det finns en flora av alternativa medier till höger om den etablerade mittenfåran, just för att internet ger dem möjligheten. Där kan de framföra även konspirationsteorier och främlingsfientliga budskap, inom lagens råmärken. Men vad de inte kan kräva är att få sprida samma budskap oemotsagda i andras kanaler eller att slippa bli ifrågasatta. Ändå är det precis det de ofta gör anspråk på: en slags ensidig yttrandefrihet där de får härja fritt, medan de vill slippa konsekvensen av att andra utövar sin rätt att säga emot eller välja bort dem.

Notera ironin: Många av dessa högljudda “yttrandefrihetskämpar” på ytterkanten lever i ett av världens mest yttrandefria länder. De kan i princip säga nästan vad som helst lagligt, så länge de inte hotar eller hetsar. De kan demonstrera, ge ut skrifter, kandidera i val (vi har till och med nazistiska småpartier som ställer upp i Sverige – yttersta beviset på vår demokratiska tolerans). Ändå hävdar de att de är “tystade”. I själva verket handlar det om att deras idéer saknar brett stöd – folk i gemen vill inte lyssna på dem, medier vill inte ge dem utrymme eftersom de bryter mot grundläggande pressetiska principer, och privatpersoner vill inte ha dem i sina flöden. Det är inte en konspiration – det är det demokratiska samhället som utövar sin kollektiva valfrihet.

När det extrema blir mainstream med förskjutna gränser i debatten

Under de senaste decennierna har vi dessutom bevittnat hur vissa extrema idéer gradvis flyttat fram sina positioner i det offentliga samtalet. Detta sker inte öppet genom tvång, utan subtilt genom normalisering. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 innebar till exempel att åsikter som tidigare betraktats som extrema eller rent av rasistiska fick en plattform inom parlamentarisk debatt. Sedan dess har gränsen för vad som anses acceptabel retorik förskjutits märkbart. Forskaren Jesper Strömbäck konstaterar att i takt med att SD:s problemformuleringar normaliserats och legitimerats har det som förr betraktades som rasistiskt blivit nästintill regeringspolitik idag, vilket han utvecklar i Dagens Arenas intervju om hur tidigare rasistiska positioner gradvis blivit politiskt accepterade. Han syftar på att invandringsfientliga tongångar som tidigare var otänkbara för etablerade partier numera uttrycks av regeringsföreträdare utan större chockeffekt. Tidöavtalets politik, med SD som stödparti, förs i mångt och mycket med en retorik som för bara ett decennium sedan skulle ha kallats invandringsfientlig rakt av, vilket också framgår av Strömbäcks analys i samma genomgång av hur normaliseringen påverkat svensk regeringspolitik.

Denna förskjutning – ibland kallad ”Overton-fönstrets” förflyttning – beror delvis på att högerpopulister skickligt spelat på yttrandefrihetsargumentet för att tänja på vad man får säga. Minns debatten om “åsiktskorridoren” i Sverige: det påstods från högerhåll att man “inte fick prata om” invandringens problem, att etablissemanget tystade sådana diskussioner. I realiteten var ämnet känsligt men inte förbjudet – det var många som ogillade generaliserande eller främlingsfientliga uttalanden, så de bemöttes med skarp kritik. SD och liknande aktörer vände detta till sin fördel och sa: “Se, vi blir tystade – alltså måste vi skrika ännu högre.” Och efterhand började andra partier anamma en del av deras retorik för att inte förlora väljarstöd. Gränserna flyttades.

Det finns en risk i detta. När språket och ideologin hos extrema grupper normaliseras kan själva grundvärderingarna i samhället förskjutas. Det som tidigare sågs som uppenbart kränkande eller odemokratiskt kan börja ses som “en åsikt bland andra”. Som Strömbäck påpekar tävlar i dag till och med traditionella partier om att vara “hårdast” i exempelvis kriminalpolitik och migrationspolitik, där retoriken blivit betydligt mer sträng och strafforienterad än förr, vilket han utvecklar i Dagens Arenas analys av hur migrations- och kriminalpolitisk retorik förskjutits i svensk politik. Det demokratiska samtalet tål mycket, men vi bör vara medvetna om när vi rör oss mot farligt vatten. Att fler vågar säga saker öppet är i grunden bra – om det handlar om sakliga åsikter. Men när det som sprids är förenklade syndabockstankar eller hat mot vissa grupper, då är det inte enbart oskyldig “vidgning av debatten”. Det kan vara början på att demokratins kultur eroderar, precis det som våra lagar om hets och hat syftar till att förhindra.

Samtidigt måste man erkänna att åsiktsklimatet är bredare nu än förut. Människor får idag uttrycka invandringskritik öppnare utan att automatiskt stämplas ut – vilket många framhåller som något positivt, att tabu brutits. Kritik mot sådant som hedersförtryck, integrationsproblem eller volymen av flyktingmottagande har fått en legitim plats i debatten, till stor del tack vare att partier som SD drev upp frågorna på dagordningen. Det demokratiska systemet ska kunna absorbera nya frågor och perspektiv. Men skillnaden mellan legitim saklig kritik och intolerant retorik är avgörande. Det förstnämnda stärker demokratin (genom att relevanta problem diskuteras öppet), det sistnämnda undergräver demokratin (genom att vissa grupper demoniseras och samhällsklyftor ökar).

Högerextrema aktörer har emellertid ofta svårt att hålla sig till saklig kritik – deras ideologi bygger i regel på att utse fiender (etablerade politiker, minoriteter, medier) som man menar förstör nationen. Och när deras språkbruk letar sig in i mainstream riskerar det offentliga samtalet att förgiftas. Vi ser tyvärr exempel på detta i sociala medier dagligen: tonläget har hårdnat, normalisering av personangrepp och misstro mot demokratins institutioner breder ut sig. Plattformar som tidigare var till för meningsutbyte blir ibland slagfält av hat. Twitter (numera X) beskrivs i Aftonbladets ledartext om hur politiska angrepp på medier och digitala plattformar bidrar till ett allt mer polariserat klimat som ett träsk där högerextrema narrativ och trollfabriker dominerar, vilket analyseras i artikeln om hur extremism och botar präglar debattklimatet på X. Ju mer sådant tolereras i “mainstream”, desto mer flyttas ribban för vad som anses okej.

Det fria samhället måste därför göra en ständig avvägning: Vara öppet nog att alla röster får försöka göra sig hörda – men starkt nog att stå emot de röster som medvetet vill sabotera öppenheten. Det är här diskussionen om ”den tysta högern” eller ”cancel culture” etc. kommer in. Högern (i sin mer extrema form) anser ofta att deras åsikter hålls nere av en vänsterliberal hegemoni. I viss mån har de använt detta narrativ för att ta sig upp och in i riksdagen och därefter påverkat samtalet (som vi sett). Men att de nu faktiskt har en megafon (SD är näst största parti) motsäger ju påståendet att de skulle ha varit genuint tystade. Processen visar snarare att demokratin fungerade – ett tidigare marginellt perspektiv fick stöd av tillräckligt många väljare och kom in i värmen. Det ironiska är att trots detta fortsätter retoriken hos en del att låta som om de vore utanför och förtryckta. Det tyder på att offerrollen är svår att släppa, kanske för att den varit så framgångsrik retoriskt.

Rättigheter med ansvar, frihet med gränser

Den röda tråden i allt ovan är förståelsen att demokratiska rättigheter kommer med ansvar och är inskrivna i ett sammanhang av lag och etik. Yttrandefrihet är fundamentalt, men den kräver ett ansvarsfullt handhavande – både av individer och plattformar. Demokrati handlar om frihet, men också om respekt för majoritetsbeslut och andras friheter. Samtidigt är det nog viktigt att förstå att det inte finns förståelse alls här. Eller snarare är det så att folk med den här retoriska grunden skiter i alla andra.

De som skriker högst om att de “inte får höras” i Sverige idag är i praktiken ofta de som hörs mest i den digitala miljön – men de är frustrerade över att folk inte längre tiger och samtycker, eller över att bli modererade när de spårar ur. Att värna yttrandefrihet innebär att alla ska få tala inom rimliga ramar, inte att vissa ska få dominera utan gensvar. Det innebär också rätten att säga ifrån när någon går över gränsen.

Som samhälle behöver vi fortsätta vara tydliga med följande:

• Yttrandefriheten skyddar mot staten, inte mot kritik eller moderation. Alltså: du får tycka och säga, men du får tåla att andra utövar sin rätt att säga emot eller stänga sin dörr, vilket Hjärnfonden tydliggör i sin policy om hur privata aktörer har rätt att moderera sina egna kanaler och kommentarsfält i genomgången av varför moderering inte står i motsättning till yttrandefriheten.
• Demokrati betyder majoritetsstyre under lagarna. Att följa gemensamma regler är inte förtryck, utan just vad samhället kommit överens om. Minoritetsåsikter får finnas, men kan inte diktera villkoren för majoriteten hur som helst, vilket utvecklas i Svensk Juristtidnings genomgång av hur majoritetsprincipen utgör demokratins grund och hur minoriteter i ett majoritetsstyrt system har att underordna sig gemensamma beslut.
• Privata forum har egna trösklar. Den som blir utkastad ur ett Facebook-forum p.g.a. sitt beteende har inte “fått munnen igentejpad av staten”. Man kan starta ett eget forum om man vill prata fritt på sina villkor.
• Fri åsiktsbildning kräver respekt. Om vi vill ha högt i tak i debatten, måste vi också ta ansvar för tonen. Att kallprata med hårda fakta är en sak – att häva ur sig skällsord och personangrepp en annan. Yttrandefriheten ger utrymme för hård kritik, ja, men ett demokratiskt samhälle bygger på idén att man bemöter argument med argument, inte med förakt.

I slutänden handlar det om att förstå skillnaden mellan att bli sakligt emotsagd och att bli orättfärdigt tystad. De högerextrema som misströstar över att “de inte får säga sin sanning” blandar oftast ihop dessa (läs: skiter i det). Deras rätt att tala finns där – men de saknar kanske allmänhetens gillande, och det kan inte tvingas fram genom att åberopa yttrandefrihet. Den måste förtjänas genom trovärdighet och respekt.

Demokratin är jäkligt intressant, just för att den ständigt prövas av sådana här gränsfall: Hur hanterar vi de som vill utnyttja friheten för att sabotera friheten? Svaret hittills har varit: med ännu mer demokrati, vilket inkluderar modet att sätta gränser när det behövs. Att säga “nej, du får inte använda min plattform för hat” eller “nej, din rätt kan inte trampas på alla andras rättigheter” är i sig ett demokratiskt försvar. Yttrandefriheten och demokratin mår inte dåligt av att vi står upp mot dem som missbrukar systemet – tvärtom, de mår bra av att vi förstår dem rätt och vårdar dem klokt.